Jag vet att gnälla och sura kommer man ingen vart med. Jag vet även att jag själv måste inse att saker och ting har förändrats trotts att jag kanske inte riktigt vill medge det. Men jag ska även vara glad över saker som jag minns. Minnen som kommer sitta fast vid mitt hjärta ett bra tag framöver. Att påstå att jag inte hellre ser dig glad än ledsen vore en lögn. För det gör jag. Kanske förlåter du mig någon gång i framtiden, till och med litar på mig igen, vem vet. Jag vet i alla fall att jag inte längre kan sitta hemma och sura över det förgående. Ibland gör man fel som man måste leva med helt enkelt. Som sagt, kanske finns det hopp för oss i framtiden vem vet. Låt oss se vad som komma skall.

(Jag ska inte ljuga, självklart har jag en gnutta hopp om det.)